Elektra Show

Fyra dagar kvar till premiär. Vi har varit i Umeå, Göteborg och Uppsala och visat delar av Elektra Show. Vi har varit mycket nervösa. Men folk har varit mycket positiva. Skrattat och gråtit och uppmuntrat oss mycket. Och vi har fått hjälp med de olika språken i föreställningen; svenska, turkiska, arabiska, assyriska/syrianska, persiska, kurdiska (både kurmanji och sorani), somaliska och tigrinja. Vi har märkt att det är viktigt att få känna igen sig i sitt eget modersmål.
En del är - som väntat - oroliga för att alla svenskar ska tro att alla invandrarföräldrar beter sig som i pjäsen. Men de flesta har tyckt att vi lyckats visa hur komplicerat det är, att man förstår föräldrarnas situation också. Det ska bli mycket intressant att höra alla reaktioner vi kommer att få på föreställningen.
Nu ligger den största utmaningen på skådespelarna. De byter snabbt mellan många olika roller, sjunger, ska tala olika språk och sköta filmkameror. Fast dom verkar tycka att det är roligt.

Micke

Idag var genodraget 1:30. skönt, nu ska vi inte behöva stryka mer. Och då gick ändå Fikret in i en scen med fel kläder. Och Hassan försökte hoppa över en hel scen så vi fick bryta. Så 1:20 kan vara möjligt.
Vad vi strök? Vi kortade lite i några scener och tog bort en vers i en sång. Och en hel scen faktiskt. Tråkigt men bra.
Nu är det tre dagars via innan slutspurten...

Micke

Genomdrag igår. Företällningen var 1:45. Alldeles för långt. Problemet är att vi inte har något som är direkt dåligt. Vi är tvungna att stryka bra delar. Jobbigt.
Men vi måste, det får inte bli för långt helt enkelt. Då blir inte föreställningen bra. Målet är 1:20. Vi får se. Skådespelarna kommer att bli lite snabbare också när de kan texten.

Micke

Augusti och sommaren har precis kommit tillbaka. Vi har repeterat 3 dagar i ett ännu semestertomt Riksteaterhuset i Hallunda. Nu "lägger" vi föreställning. Våren gick åt till att förstå texterna, lyssna på vår publik som vi träffat i Fittja, Umeå, Södertälje, Göteborg och i Hallunda.

Vi har ändrat och ändrat och ändrat. Vi har fått så otroligt mycket åsikter. Alla vill känna igen sig. Ingen vill bli utpekad. Det finns en oro för att vår föreställning ska slå fel. Tänk om publiken upplever föreställningen fördomsfull. Tänk om vi inte förmår visa svärtan hos de som är mest utsatta - tjejerna. Tänk om föräldrar som ser föreställningen känner sig för kritiserade och går. Tänk om man upplever hela sin kultur nedsvärtad istället för vissa delar i den.

Jag kan förstå oron. Vi gör allt vi kan för att hitta rätt balans mellan allt detta (och mycket mer).

Men värst är väl ändå om vi blir fega och inte vågar berätta hur det är. Då sviker vi alla.

Så nu i augusti åker vi runt i Sverige igen. För att visa vårt arbete och lyssna mer på vår publik.

Vi ses!

Michael Cocke, 6 augusti

Det är kväll. Jag tittar på IBO Show. Han sjunger med sån känsla Ibo, Ibrahim Tatlesi, turkiets stora stjärna.  Och Fikret ska sjunga som honom i föreställningen! Härligt. Många tårar?

Idag kom Ihsan som arrangerar musiken. Vi försöker hitta sånger som alla känner till. Mavi mavi t ex. Vi har två arabiska låtar, en kurdisk, en persisk förutom de fyra turkiska som vi har. Men vi behöver en assyrisk/syriansk också. Vi letar med hjälp av våra kontakter.

Ihans musikarrangemang är jättefina. Alla blir nöjda. Vi kan gå på semester glada. Alla sjunger med i "Mavi mavi".

Jag ska försöka att verkligen vara ledig och koppla av. Men jag kommer att behöva 2-3 dagar att jobba igenom manuset en gång till. Vår provpublik har många bra synpunkter som ska ta till varas på.

"Tänk på det", "Det där är vanligt", "Så är det inte hos oss".

Alla vill bli nöjda på sitt sätt. Alla vill känna igen sig, men ingen vill bli utpekad?

Efter sommaren blir det hårt jobb för oss alla.

Men nu semester!

Michael Cocke, regissör, 12 juni